fredag 24 november 2017

Fredagens gästbloggare!


Är du sjuk? Men du ser så frisk ut! 

 
En del kvällar funderar jag mycket. Ikväll mer än vanligt. Jag är 44 år och är inne på min andra långtidssjukskrivning. Första omgången varade i 5 år. Då hade jag gått in i väggen, 140 km i timmen minst. Efter att inte sovit på tre dygn kom jag till en läkare. Gråtandes, urlakad och helt slut psykiskt satt jag och bad om hjälp. Hans svar var: Och vad ska jag göra åt det? Om jag sjukskriver dig tre veckor, vad har du tänkt göra sen? Min hjärna hade inga svar. Kränkt och ledsen svarade jag honom att jag vet inte. Jag var sjukskriven i 5 år....

Det enda jag kunde göra var att ta mig igenom en minut i taget. Bara existera, helt dränerad på ork samtidigt som jag hade en liten på 2år hemma att ta hand om. 

Denna omgång har varat sen 2014. En operation där det tillstötte komplikationer har förutom dålig balans, försvagad högersida mm gett mig bl.a. kronisk värk. 

 
Vad har då detta med överskriften att göra? Är du sjuk? Men du ser så frisk ut! 

Jag vill på detta sätt, med mina egna ord ge en bild av hur det är att leva med en sjukdom, symtom eller tillstånd som inte syns utanpå. Som inte har ett fysiskt attribut. 

ADHD/ADD, NPF-DIAGNOSER, UTMATTNINGSSYNDROM, UTBRÄNDHET, FIBROMYALGI eller KRONISK VÄRK. Alla dessa och många fler är exempel på diagnoser syns inte utanpå. Inte som ett brutet ben eller en amputerad arm. De är osynliga för omgivningen och svåra att tolka om man inte känner personen väl Till exempel: En rullstol är en tydlig signal till omgivningen att denna person har svårt att ta sig fram på egna ben.Det blir tydligare att man visar mer hänsyn då man kan identifiera signalerna lättare osv. 

Själv har jag vid en del tillfällen mötts av en oförstående omgivning. Fått just frågan :Är du sjuk? Men du ser så frisk ut! Ibland kan man ta det, man har en bra dag, det mesta funkar och man har orken att förklara. Värken ligger på en skala på 6 av 10 istället för en 9, den finns där men den är hanterbar. Man orkar att åka till affären och handla eller dammsuga.

Andra dagar vill man bara gråta. Man gör det mest nödvändiga. Disken får vara och tvätten ligger där den ligger. Behöver man ändå ge sig iväg biter man ihop och hoppas att köerna är korta så man blir klar snabbt. Får man då frågan är det som en klubba i skallen. Ibland vill man skrika högt SER DU INTE? Men var finns signalerna som omgivningen ska tolka? Håret blir inte blått och man kan inte gå med ett plåster i pannan där det står ADD eller KRONISK VÄRK. Men den finns där, även om den inte syns

Man kämpar varje dag. Försöker att hitta guldkorn i vardagen så man orkar en dag till. Mina  är : anhörigcafet på Guldkanten. Många skratt och mycket kaffe och en skvätt allvar. 

Mina samtal med anhörigkonsulenten Veronica. Det är så skönt att lätta på trycket och ”pysa” lite. Sonen har Add med autistiska drag och jag har fått stöd och råd av henne som hjälpt. 

Sen har jag mitt pyssel. Jag kan glömma allt en stund med en virknål eller en lerklump i handen. Ibland målar jag. Det är viktigt att hitta något som ger glädje åt en själv. 

 
Vad vill jag då säga med detta inlägg? 

Även om det inte syns utanpå så är diagnoserna jag nämnt tidigare i texten vår verklighet. Att bli ifrågasatt gör ont ända in i själen fast man visar kanske inte att man blir sårad. Det enda man önskar är förståelse och att bli tagen på allvar. 
// En anhörig